• Aktivitetskalender
  • Annonsera
  • Kontakt
  • Lunchmatsedel
    • Bilder fr förr Köp och Sälj Samåkning Nyfödda & vigslar Ovaskogs

    Hans-Ola, …vem?

    img_3061
    Storkläppens topp. Härifrån är utsikten magnifik; Skars- och Helagsfjället i norr, de norska fjällen med Storvigeln som krona på verket i väster.
    Under oss ligger den nya expressliften, Tännporten Express. Det är en av de största satsningarna inom den alpina skidåkningen i Sverige i år, men redan till nästa vinter byggs ytterligare en etapp; nu hit upp till Storkläppen så att fler än vi kan njuta av den härjedalska fjällvärldens vidder på detta vis.

    För Hans-Ola borde det här vara vardagsmat och man kan tänka sig att han hunnit bli lite blasé på naturscenerier, uppvuxen som han är i dalgången på turisthotellet i Hamra, men han han har något visst i ögat när han berättar om topparna vi ser. Säkert är det också förstärkt av det “imperium” i Tänndalen som turistort som han själv är en del av idag.
    Hans-Ola Törnberg – det är högst en handfull människor som använder förnamnet som tilltal. När han som knatte sprang bland gästerna på hotellet med håret på skaft, fick han smeknamnet Tuppen av syrrorna och är man själv för ung för att prata rent, ja, då ligger ju “Luppen” nära till hands.

    hamra_tornberg

    Karin och Rolf Törnberg på premiärtur hösten 1956 i tidsenlig klädsel.

    Utvecklingen av skidområdet i Tänndalen började egentligen när Luppens far, Rolf, byggde Härjedalens första lift redan 1951. Den gick upp på norra sidan mot Hamrafjället och byttes snart ut mot en lite effektivare modell som redan 1963 fick ge plats för en 2-stolslinbana som också gjorde fjället mer tillgängligt för gäster sommartid.
    Första liftinvesteringen på södra sidan Tännån var en 2-stollinbana som togs i bruk julen 1966 med ett par nya nedfarter. Då fanns redan Svansjöliften byggd av Erik Wallstam i början på 60-talet.

    Ett sammanhängande skidområde blev verklighet 1984 när Buskvallens första lift togs i bruk.
    –Det var en dröm som gick i uppfyllelse, berättar Luppen. Det året införde vi ett gemensamt liftkort för de då fyra sammanhängande skidområdena Svansjöliftarna, Tännporten, Buskvallen och Hamra.
    Ett samarbete som Luppen menar fungerade utmärkt och som varit en del av den samverkan över både dalgångar och branscher som idag blivit Destination Funäsdalen.
    Under senaste decenniet har Buskvallen och Tännporten blivit en del av familjeföretaget och underlättat en utveckling av mervärden utöver den traditionella skidåkningen. Krokskogens barn- och äventyrsområde mellan Buskvallen och Tännporten, som snabbt blivit ett av Skandinaviens största barn/äventyrsområden, är ett exempel.
    –Vi byggde helt enkelt ihop Buskvallens och Tännportens barnområden genom att anlägga ett antal roliga nedfarter däremellan. Med Krokstugan som servicehus med bland annat lekutrymmen, grillplatser har vi fått ett uppskattat nav i området.

    Hotelleran upphörde i slutet på 80-talet.
    –Att bo på turisthotell som barn var fantastiskt ur många synvinklar – det var många kompisar som återkom år efter år och man fick nya varje vecka även sommartid. Och all kontakt med äldre gäster som gjorde att man lärde sig möta olika generationer redan som barn – nyttigt tror jag.
    Men sett i backspegeln tror jag vi gjorde rätt när vi sålde hotellet och satsade på liftar, skiduthyrning och restaurang. Fast det var ju något speciellt med hotellivet…

    img_2901

    Luppen och Jocke Nyberg, mångårig medarbetare i företaget, i tekniska klyverier om snökanoner.

    Down under
    Man kan fundera över vad som styr ens liv och vilka vägval som blir avgörande för hur framtiden ska formas. När Luppen som säsongsjobbare snubblade över ett hotell till salu i Jindabyne i Australien och var en hårsmån från att bli hotellägare “down under” istället för att driva utveckling i Tänndalen, var ett sådant. Å vem vet, kanske hade Kicki blivit fru Törnberg även då – hennes arbetsplats låg bara lite längre bort i den australiensiska fjällvärlden.
    Det skulle dröja till de möttes – i Stockholm, av alla platser. Året var 1989. Då hade Kicki ännu en gång haft sin arbetsplats “bara lite längre bort i dalgången” och hunnit vara skidlärare i Svansjöliften i två år utan att deras vägar hade korsats. Här kunde tydligen det gemensamma liftkortet inte bidraga till någon utveckling, det krävdes en träff på ett Alexandras som sett sina bästa dagar för att den säsongsarbetande skidläraren skulle träffa mannen från bygden och ljuv musik uppstå.
    Den lilla gården, Sör-om-sjön i Funäsdalen, Kicki och dottern Julia är kärnan i livet idag.

    Den svenska vinterturismen växer sig allt starkare och och utvecklingen i västra Härjedalen ser extra gynnsam ut. Den kraftansamling för samverkan i området som gjordes framför allt under mitten på 90-talet har uppenbarligen burit frukt. Luppens sitter i destinationsbolagets styrelse.

    – Destinationsarbetet har alltid legat mig varmt om hjärtat. Det är en överlevnadssak att ha ett starkt destinationsbolag i ett område som kännetecknas av många små aktörer. Var och en har inte möjlighet och kraft att klara av marknadsföring, stora gemensamma projekt för området med mera. Vi behöver ett destinationsbolag som arbetar framåt.
    – Ett destinationsarbete är ju oftast långsiktigt vilket gör att det inte “klirrar i kassan” redan första dagen och det är glädjande att allt fler med tanke om uthållighet för sin verksamhet finner det självklarhet att intressera sig för destinationsbolaget. Och det oavsett i vilken bransch de är verksamma.
    Att vi är på rätt väg är uppenbart när vi ser att vi får stå modell för hur man vill arbeta i andra områden/destinationer.

    img_2957

    –För mig är västra Härjedalen ett framtidsområde! Vi har en härlig miljö med unik snösäkerhet som kommer att föra området långt. Framförallt nu när vi har nya översiktsplaner på gång både i Tänndalen och Funäsdalen som kommer att tillåta utveckling som vi så väl behöver för att behålla/öka befolkningsunderlaget. Detta för att sedan kunna behålla/förbättra den service som finns/bör finnas för lokalbefolkning och gäster.

    Från Storkläppens topp ligger de på rad, liftarnas toppstationer, Tännporten, Buskvallen och Hamra
    Med Luppens tidiga intresse för alternativa energikällor hade de kunnat flankeras av var sitt vindkraftverk för drift av just liftar och boende. Ett kontroversiellt projekt som fått avslag av myndigheterna; hittills, kanske man ska tillägga. Han ser inte ut att vilja fortsätta ta strid för ett genomförande, möjligen lätt markera att det kunde ha blivit en spjutspets och förstärkt profilen av hushållning med naturresurserna i Tänndalen.

    Just nu finns andra energiprojekt att ta tag i och viljan verkar uppriktig när det gäller att skaffa en helhetssyn på hur verksamheten ska drivas i samklang med naturen.

    Vi beger oss ner från fjället. Till kvällen blir det nog ett pass i pistmaskinen för Luppen. Ensam med radion i skymningen trivs han fortfarande bakom spakarna.
    Förresten är det inte sant, det där med att det dröjde så länge innan Kicki och Luppen träffades. De var inte fyllda åtta år när de första gången tillsammans lekte käcka avslutningslekar på turisthotellet i Hamra, men det skulle dröja närmare fyrtio år innan det uppdagades, med bild och allt.
    Det är något speciellt med hotelliv…

    Text och foto: Jocke Lagercrantz, Härjedalsbild tillika TillFjälls.

    mars 1, 2010| Sparad under Porträtt 

    Kommentarer

    Lämna ett svar




    *
    To prove you're a person (not a spam script), type the security word shown in the picture. Click on the picture to hear an audio file of the word.
    Click to hear an audio file of the anti-spam word