• Aktivitetskalender
  • Annonsera
  • Handelshuset
  • Kontakt
  • Lunchmatsedel
    • Köp och Sälj Samåkning Nyfödda & vigslar Ovaskogs

    Att vilja nå toppen

    Destination Funäsdalen har på sin hemsida “60 toppar”. 60 fjälltoppar över 1000 meter är utvalda. Du klämmer en topp, registrerar dig och berättar om dina upplevelser. En som tagit som sin uppgift att ta alla 60 är Robin Bryntesson, en av våra duktiga skidåkare.
    bryntev4002.jpg
    Vi har bett honom berätta mer:

    “Jag flyttade till Bruksvallarna för att jag gillar att träna och jag älskar att vara ute i naturen och då framförallt i fjällterräng.

    När jag då tittade in på Funäsdalens hemsida blev jag helnöjd då jag såg att det fanns en utmaning i” 60 toppar över 1000 meter” i närheten av Funäsdalsområdet.

    Jag drog igång direkt och började plocka toppar på mina löppass och min första tanke var ju att 60 toppar är väl inget. Det är ju gjort på en kafferast, men efter att ha tagit tre- fyra toppar börjar jag förstå att 60 toppar det blir nog många kafferaster det.

    Eftersom jag skidåkare så vill man ju inte köra bil upp på toppen.
    Jag vill ju ha så mycket utmaning som det bara går.
    Vilket kan vara både på gott och ont.

    Ett exempel är ju när jag skulle ta Skedbrofjället och min lillebror som är blott 13 år ville följa med. En snabb tur tänkte jag och vi parkerade något otaktiskt i Tännäs, allt för att åka belastningen och spänningen. Tre timmar senare var jag framme vid toppen, nu ar det ju bara hem kvar. Turen tog sex och en halv timme, efter ett dåligt vägval på vägen hem, vilket gjorde att mamma som lagat mat för cirka tre timmar sen hade börjat forskat i fjällräddningen och brorsan hade problem att hålla i pinnen som jag drog honom i sista två timmarna. Att mörkret började falla gjorde inte orienteringen lättare, men vi tog oss hem med ännu en oförglömlig topp i bagaget.

    En sak ska man räkna med då man är i fjället: allt kan hända.
    Jag drog iväg en tidig morgon med min kompanjon Janne Eriksson, för övrigt far till storskidåkaren Lars Nelson. Nu var det toppar inne i Norge som stod på programmet. Storvigeln, Vigelpiken och Tvärvigeln med flera var toppar som skulle läggas till i träningsdagboken. Morgonen var strålande fin och det såg ut att bli en fin dag. Jag tog Storvigeln och var på väg bort mot nästa topp, då slog dimman till. Jag såg knappt en halvmeter fram och mina knappa orienteringskunskaper skulle sättas på prov. Det blev kallt å blåsigt. Det enda jag hade att tillgå var det viktigaste av allt, en karta. Å det som gjorde att jag hittade dit jag skulle var något oväntat en annan viktig funktion på kroppen, hörseln. Jag lyssnade mig fram till en bäck och därefter följde jag den och hittade dit jag skulle. Cirka sju timmar senare var Jannes arbetsdag över och jag hittade ner till bilen. Han bjöd på risgrynsgröt och det har sällan smakat så gott som då
    Ännu ett äventyr och jag tror det blev 5 toppar registrerade.

    Ett mäktigt fjäll som är roligt att springa uppför är Haftorstöten.
    Den ser frän ut på håll och är brant och ta sig upp på. Den tog jag tillsammans med Bruksvallarnas mest vältränade person,
    Daniel Näslund.
    Som vanligt så triggades farten upp på vägen hem.
    För Näsan (Daniel) tycker inte om då passen blir längre än tre timmar. Vilket gjorde att jag som vanligt fick bita i det sura äpplet när Bruksvallarnas vita Kenyan ökade på steglängden.
    Men hem kom jag och ännu en minnesvärd topp till handlingarna.

    Dem lättaste topparna att ta är Svansjökläppen, Hamrafjället och Småhamrarna så dem måste naturligtvis byggas på om det ska bli någon utmaning. Istället för att ta bilen hela vägen upp så springer man från botten, dit man förslagsvis har cyklat först.

    Jag tog bilen in på norska gränsen och det skulle bli ett lugnt eftermiddagspass. Med tre toppar som mål. Men efter att ha tagit första toppen så var det inte långt borta att jag skulle blåsa bort där i vårt västra grannland. Jag hade styrfart, tog mig knappt fram, det kändes som käftsmällar varje sekund när haglet i vinden kom flygandes.
    Det var bara och bita ihop och emellanåt gömma sig bakom stora stenar så dem fick ta käftsmällarna istället. Hem kom jag, med tre nya toppar.
    Norskarna dem är roliga dem. Högst upp på en topp så sitter det en postlåda, typ korpen i Sverige. Skillnaden är ju att vi cyklar runt en sjö som är 4km. De joggar upp och ner för ett berg de, vilka sköningar.

    En topp som betyder mycket för mig är Ånnfjället. Dit var jag upp och satte upp ett minne av en mycket god vän som mycket tragiskt gick bort i en trafikolycka, tidigare i år. Han gillade att vistas i de här trakterna. En hög och fin topp, precis som personen ifråga var.

    Jag har nu sex toppar kvar att ta och jag har sprungit upp för alla, jag vägrar att åka skidor upp, det blir för enkelt då framförallt ner. Jag har sparat dem högsta topparna i Helags fjällstation till sist för att göra den högsta sist.

    När jag har avklarat dem så kommer jag känna mig som en starkare skidåkare och det är bara å tacka skaparen till dem 60 topparna och hoppas det blir fler såna saker. En stark motivationshöjare och jag är säker på att det stärker i skidspåren till vintern. Om jag ska vara kritisk till nått så är det att jag skulle vilja haft ett rejält röse på varje topp, men det får jag fixa nästa gång jag kut upp på dem.

    // Brynte”

    Robin ska springa, han, men det går precis lika bra på skidor.

    december 28, 2007| Sparad under Okategoriserade 

    Kommentarer

    En kommentar till “Att vilja nå toppen”

    1. Jesper Johnsson on december 31st, 2007 02:15

      -Det var faan i mig det finaste jag hört sen jag konfirmerades. Vill du ha ett fikon?

    Lämna ett svar




    *
    To prove you're a person (not a spam script), type the security word shown in the picture. Click on the picture to hear an audio file of the word.
    Click to hear an audio file of the anti-spam word