• Aktivitetskalender
  • Annonsera
  • Handelshuset
  • Kontakt
  • Lunchmatsedel
    • Köp och Sälj Samåkning Nyfödda & vigslar Ovaskogs

    Lillan Wilhelmsson-damen med stajlen

    Det finns väl ingen som har åkt skidor i Hamra utan att imponeras av damen med stajlen… hon som bara rinner nerför backen.

    Va!? Har ni inte sett henne?  Vi pratar om Lillan Wilhelmsson, 86 år. Tillfjälls är nyfikna på vem hon är och hälsar på henne för en pratstund.

    Lillan Wilhelmsson 2h7v1008.jpg 2h7v1020.jpg
    Klicka på bilderna

    Lillan föddes i Östersund 1921. Föräldrarna skildes då Lillan bara var två år. Skilsmässor var ovanliga 1923 och hon berättar att hon kom på redan vid 5 års ålder att hon skulle lägga huvudet på sned och säga att föräldrarna var skilda, för då fick hon karameller.

    –Under hela min uppväxt har jag alltid haft en kärlek till att röra på mig och det kunde vara att åka skidor eller bada i den kalla Storsjön.

    Lillan och hennes syster Maj flyttade runt i Sverige med mamman som var i restaurangbranschen.

    – Ja, det var ett evigt flyttande, berättar hon Jag var även bort-adopterad till ett par i Eskilstuna ett tag, men adoptivföräldrarna tyckte att jag hade alldeles för häftigt humör, så då fick jag till min glädje komma tillbaka till mamma. Vi flyttade till Solleftå och sen bar det av till Hudiksvall där jag och min syster Maj fick börja i 5:e klass, där fanns en hoppbacke som man fick klättra upp i och om man hade gjort det var man tvungen att hoppa! Alla somrar tillbringade jag hos min pappa i hans sommarstuga utanför Östersund Jag hade den bästa barndom och de bästa föräldrar man kan tänka sig, skulle inte ha velat byta bort dom.

    Lillan minns vidare:

    – När man gått ut skolan skulle man göra nån nytta och jag vill bli sjuksköterska. – Jaså, sa min mamma, du med ditt humör?

    Kriget kom och med mammas hjälp kom jag in på en snabbutbildning för hjälpsystrar eller “Komochhjälpsyster” som det också kallades. Man hade svartvit–randiga kläder och så fick man åka runt i sittvagnar med tåg, och jag hamnade till slut i mörkaste Pajala. Jobbet gick ut på att tömma bäcken och städa och bädda i militärtälten som fungerade som sjukhus och jag vantrivdes något alldeles kolossalt! Jag hade föreställt mig nåt mer glamouröst likt Florence Nightingale.

    Muoniälv är den smala gränsen mellan Sverige och Finland och man kunde höra hur de sköt där på andra sidan. Finska soldater, eller badplutoner som de kallades, simmade över älven för att få sjukvårdshjälp.

    Kriget tog slut och Lillan kom först till Trillevallen , där lärde hon känna Bibbo och Pelle Nordensköld, legender inom slalomvärlden, och sedan började hon jobba vid Riksgränsen och det var där hon mötte Pinnen. De blev ett par och så småningom var det dags för förstfödda dottern Lena att göra entré. Det sågs inte med blida ögon vid Riksgränsen att det jobbade ett gift par med barn där. Lillan ringde helt sonika till sina vänner Pelle och Bibbo och frågade om de hade något jobb åt dem. – Självklart, sa de och därmed flyttade paret till Åre. En sommar jobbade de på Granen men sen sökte Hotell Funäsdalen personal och de flyttade dit. Där jobbade de ett tag men sen började Pinnen som färdledare på Hamra och där blev han kvar fram till sin pensionering.

    Lillan började jobba för handlarn i byn, den framsynte Albert Enqvist. En dag frågade han om inte Lillan kunde tänka sig att skriva fakturor för butiken på kvällarna och samtidigt ta emot bussar och bedriva en slags turistbyrå. – Jo visst kan jag det, sa Lillan. En annan dag frågade Albert Enqvist: – Lillan, kan inte du läsa bankteknik för banktjänstemän. –Jovisst, kan jag det, sa Lillan och läste in en Hermodskurs i bankteknik. Hon öppnade Folkbanken i Funäsdalen och jobbade med det, men började tycka att det var hemskt trist efter några år.

    –Som tur var hade jag börjat hålla i barngymnastik för småflickor och blev en dag tillfrågad om jag kunde hålla i gymnastiken för flickorna på skolan, jo visst kan jag det, sa jag. Folk tyckte att jag inte var riktigt klok som sa upp mig från banken, men det tyckte jag. Jag läste in pedagogik och arbetade som gymnastiklärare vid Funäsdalens skola fram till min pensionering. Ett underbart arbete!

    – Efter pensioneringen flyttade vi upp till Hamra och jag hjälpte Pinnen med skidskolan. Tyvärr gick Pinnen bort och jag blev ensam kvar, men jag har ju mina barn och barnbarn. De är min stora glädje i livet.

    – Vad är det roligaste du vet? frågar vi.

    – Att vara med mina barn, svarar hon tvärsäkert. – Jag är så glad att jag har tre barn, för om jag tycker att ett är tråkigt kan jag gå till ett annat, säger hon med ett plirigt leende.

    – Sen har jag fortsatt att åka skidor för då kan jag stå böjd och det är så skönt.

    Nike Bent och Lillan Wilhelmsson
    Lillan har ett gott öga till Nike: – Kul att det gått så bra för henne nu!

    När Lillan fyllde 80 år firade familjen med att åka fackelslalom tillsammans allihop i Hamrabacken. Vi önskar henne allt gott och undrar var det där häftiga temperamentet är nånstans, för det märkte vi inget av. – Neej, jag har ju blivit lugnare med åren, svarar damen med stajlen godmodigt och tackar för pratstunden.

    oktober 27, 2007| Sparad under Alpint, Porträtt 

    Kommentarer

    2 kommentarer till “Lillan Wilhelmsson-damen med stajlen”

    1. jon wagenius on oktober 29th, 2007 06:31

      Lillan e den bästa läraren jag haft!!! Finns inte sÃ¥ mÃ¥nga personer som henne….

    2. Härje Johansson on november 30th, 2007 07:21

      Jag kan inte annat än att hålla med Jon om detta, och jag tror jag talar för alla som haft Lillan som lärare.

      Vi älskar dig Lillan!

    Lämna ett svar




    *
    To prove you're a person (not a spam script), type the security word shown in the picture. Click on the picture to hear an audio file of the word.
    Click to hear an audio file of the anti-spam word